lördag 19 januari 2013

Because I'm worth it

En hel termin på universitetet till ända! 30 väl avklarade högskolepoäng! Nu en helt, helt ledig helg.
Stressen har dunstat. Har tagit mig upp ur det lilla hålet på havets botten där jag befunnit mig från och till den senaste tiden. Luften går att andas igen.  

För det är fantastiskt hur humöret ändras när stressen släpper. Jag kan, utan vettig grund, börja tvivla på hela meningen med min existens bara för att det är för mycket att tänka på och sen när allt är över och jag vet att jag stretat mig igenom pressen helskinnad så sipprar solskenet in i sinnet. Molnet jag sitter på är så långt ifrån det där djupet att jag undrar hur jag kunde komma dit. Plötsligt känns allt slitet värt det.

Och jag själv känner mig värd. Värdefull.

De som känner mig vet att jag vanligen varken är spontan, frivilligt flitig med kontokortet eller särskilt ofta stolt över mina egna bedrifter. Men idag testade jag något annat. Idag handlade om mig. Livet blev som en reklam för L'oreal, med klyschigt peptalk i bakgrunden.

För idag har jag skämt bort mig. Började egentligen redan i igår med mysmiddag och filmtittande med M och A. Välbehövligt.
Imorse inget alarm på mobilen, utan gränslös sovmorgon. Slöjobbade lite med mitt CV innan lunch. Tog en promenad i vintersolen till stan och spontanköpte ännu en stickad tröja, fast det mer eller mindre är det enda jag redan har i min garderob. Fick även med mig en bukett tulpaner och en semla hem. Kvällen har spenderats med att kolla ifatt på På Spåret. När jag satt punkt här ska jag läsa tills jag somnar, en roman för en gångs skull. För mitt eget nöjes skull.    

För vet ni, jag är faktiskt värd det.  


söndag 2 december 2012

Nystart och julstart

Det är snart 6 månader sedan jag skrev något här. Jag tror kanske inte att jag varit saknad i bloggosfären sedan dess, men jag tänkte ändå försöka mig på att återuppliva bloggen så smått. Har tänkt tanken ett bra tag, men inte kommit till skott. Nu får vi se hur det går..

Nuförtiden är det ju inte lika givet vad man ska skriva om. Visst har jag upplevt väldigt mycket nytt de senaste månaderna, men det är ändå inte så överväldigande som förra året, inte lika mycket spektakulära upplevelser. Och jag vill inte tråka ut er som kanske faktiskt läser detta med historier om vad jag ätit till lunch eller hur mycket jag har att göra i skolan. Dock så vill jag skriva. Jag har haft en skrivkurs inom Retorik A fram tills för några veckor sedan som varit väldigt kul och lite funkat som kreativ outlet.. Så nu behövs ett nytt forum. Kanske kan detta vara ett sätt? Ett sätt att uttrycka små betraktelser och tankar i ord på det sätt jag kan göra det bäst. Eller bra i alla fall.

Härom dagen blev jag kallad Christmas-freak av några vänner. Mest troligt en ganska träffande beskrivning.. December får det gång på gång att dra i mungiporna på mig. Jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Sent igår gick jag hem genom Uppsalanatten medan stora snöflingor singlade ner runt omkring mig. Både ljuset och tystnaden som uppstår i ett sånt läge är helt fantastiskt i mitt tycke. Till det kan läggas ljusstakar och stjärnor som lyser i vareviga fönster och andetagen som bildar drömska moln när de möter minusgraderna. Julmusiken har gått varm hela helgen och innan jag gick hem i snön hade jag bakat mjuk pepparkaka med vänner. Julen knackar på varenda sinnes dörr och jag kan inte annat än att släppa in den och låta lyckan bubbla fritt.

Och idag är det ju första advent. Kanske min favoritdag på året.
Vaknar till Do you hear what I hear med Third Day från mobilen och det första jag gör är att le. Som varje år.
Ett av fyra ljus lyser upp frukostbrickan. Som varje år.
Står i kyrkbänken med sångboken kvar på sitsen. Den behövs inte idag. Hjärtat sjunger Hosianna, gå Sion och bered en väg för herran alldeles av sig självt och stämbanden hänger på. Som varje år.
Sedan är livet en fröjd av saffran, nejlika, ingefära och kanel. Precis som varje år. Dock av det köpta slaget denna gången.

Årets bonus blev, tack vare de senaste dagarnas flingsinglande, att vandra hem genom en dröm i vitt. Knarrande under skorna, minusgrader som biter i haka och kinder och en strålande sol på en blå himmel. Så är det ju inte varje år. Själen jublar lite extra.

Första adventssöndagen är en perfekt dag för verklighetsflykt. För att bara koppla bort allt. För att lyssna på körsång och dricka kaffe och beundra en fridfull ljuslåga en timma eller två. För att skriva ett blogginlägg istället för ett informerande tal eller retorisk analys av en debattartikel gällande Göteborgskravallerna.

Tyvärr är ju också december en månad med väldigt mycket verklighet att ta itu med. Väldigt mycket. Lika bra att sätta igång.

Alldeles strax.

Ska bara värma på en lussebulle först.




fredag 15 juni 2012

Home?

Ljungsbro. Detta fina lilla samhälle jag kallat mitt hem så länge jag kan minnas. Det är där jag nu befinner mig. Dock med en lite mer förvirrad uppfattning om vad som är hemma. Att komma hit var bland det märkligaste jag varit med om. Det var fem månader sedan jag senast satte foten i den här staden, det här huset. Så mycket har hänt med mig under den tiden och det kändes konstigt att vara tillbaka när man vant sig vid och skapat en vardagsrytm och vanor på ett helt annat ställe, en helt annan kultur. Samtidigt var det hur naturligt som helst och jag fick känslan av att aldrig ha varit borta. som om det senaste året bara varit en dröm. A crazy good dream. Man säger ju att 'home is where the heart is', så jag antar att det betyder att jag nu har två hem. Ett här och ett overseas. Har nog lämnat små bitar av hjärtat lite här och var.. Och jag tror det är sant. Det är egentligen inte platsen man är på som räknas, det är vem som är där och delar upplevelsen med en. Hemma är inte en plats, det är en grupp människor. När jag var i USA var det inte lösgodis, granskog och röda stugor man saknade främst utan familj och vänner därhemma som man brukade uppleva dessa saker med. Och samma sak är det nu. Man saknar inte starbuckskaffe, utan dem man drack kaffet med; inte enorma bilar, utan förarna som körde dem; inte skolan, utan dem man satt brevid på lektionerna eller hade studyparties med. Och framtiden kommer nog att fortsätta på samma sätt; man skaffar sig en massa nya hem hela tiden som man titt som tätt måste bryta upp från när man går vidare i livet.

Sen kan man naturligtvis sakna vissa materiella saker också. Jag har insett, mest sedan jag kom hem hit, att jag har saknat tystnaden i Sverige. Sirenerna, flygplanen till och från O'hare som alltid flög över campus och biltrafiken i Chicago utgjorde en ständig kuliss av ljud i ens tillvaro. Så det är något jag uppskattar med att vara hemma, förutom människorna. Och kokt potatis. Åt den första på fem månader i måndags och det var grymt. Det trodde man ju inte iaf, att man skulle sakna potatis..

Den senaste månaden har varit fullproppad med intryck och upplevelser, så jag vet inte riktigt om jag ens kan komma nära att göra den rättvisa i ett blogginlägg.. Det har i alla fall varit helt grymt kul och jag har fått se några av Amerikas andra ansikten. Ju mer man reser runt och ser Staterna, desto mer inser man att det är ett så otroligt mångfaldigt land. Det finns verkligen allt. Man förundras över att det faktiskt går att styra denna samling stater som ett land.. Fascinerande. Vill absout åka tillbaka både en och två gånger och se mer, uppleva mer. Och återuppleva en del.

Slutet på mitt största äventyr hittills har nåtts. Men det innebär ju egentligen bara att det finns plats för en ny början. En början jag nu har förutsättningar att möta som jag inte hade haft utan det senaste årets erfarenheter. För det är jag mina vänner i SVF-NPU Collegeline evigt tacksam.





Och jag lovar att jag snart kommer hem igen.

fredag 18 maj 2012

It's a great day to be a seawolf

Tankte bara uppdatera helsnabbt fran Alaska. Har ar det helt galet vackert och vi har sett en massa djur och fin natur. Har nu precis kommit tillbaka fran en liten vildmarkstripp ca 7 timmars bilfard bort fran Anchorage dar vi levt cabinlife i nagra dagar. Och ikvall blir det middag pa restaurangen Jilli jobbar pa. Livet ar fint! Och imorrn blir det vidare till Seattle. Blir nog minst lika bra :) Kanske kan fa till en liten blogg darifran med om vi har tur.

fredag 11 maj 2012

..och så var sagan slut.

Jag visste ju hela tiden att den skulle komma. Sakta men säkert har den annalkats, smugit sig på som en hungrig lejonhona. Och nu är den här. Den allra sista kvällen på North Park University. Får lite ont i magen av att tänka på det.. Väskorna är så gott som färdigpackade, imorrn blir det utcheckning, en oändlig massa kramar och slutligen avfärd mot Alaska för vidare äventyr på andra håll än Chicago ett tag. Jag har nog aldrig i mitt liv varit så kluven som nu. Jag är ju såklart grymt taggad på att åka ut och resa lite, och även på att komma hem så småningom, men det innebär ju att jag måste ta avsked av några av mina bästa vänner. Och sen inte träffa dem på ett bra tag. Ett riktigt bra tag.. Det gångna året har verkligen varit mitt livs upplevelse och det har fått mig att växa som person mer än jag någonsin trodde att det skulle göra. De fantastiska människorna jag har träffat skulle jag inte byta bort för allt guld i världen, jag har dem att tacka för så mycket. Men varje saga har ju sitt slut tyvärr, det är väl bara att acceptera. Har i alla fall haft en bra sista kväll, gitarr jam med fina vänner i den lägenhet där jag har spenderat majoriteten av min lediga tid denna terminen. Kändes fint.

Sista helgen spenderades även den ganska utmärkt tycker jag personligen. I lördags blev det en tripp mot stan och Navy Pier. Planen var att det skulle vara soligt och fint så att vi kunde njuta av vädret på piren och sedan ta en tur upp i Hancock Tower, något några av oss pratat om att göra hur länge som helst (var ju bara på damtoaletten förra gången om ni minns..). Tyvärr ville inte Chicagovädret som vi och det var lite kyligt och väldigt molnigt. Man såg inte ens toppen på Hancock.. Men vi hade hur som helst väldigt trevligt på piren och tänkte att, Hancock får vi ta en annan gång. Några stycken valde att åka tillbaka och äta i ARA på kvällen, medans jag och några till styrde kosan mot Chipotle och lite mexikansk mat innan hemfärden. Uppenbarligen hade vi som stannade i stan gjort rätt val, då vi kom ut från Chipotle och molnen mirakulöst nog hade försvunnit nästan helt och solen strålade på oss. Med nytt mod tog vi sikte på den majestätiska byggnaden vi planerat att bestiga. Men motgången var inte över än.. Timingen var inte den bästa, så precis när vi kom dit var det ett sällskap på 150 personer som skulle upp till 95e våningens lokaler för ett event. Vi som skulle till 96e våningens Signature room fick då snällt ställa oss i kö medan hissen var i full färd med att skjutsa upp alla gästerna. Nämnda kö fick ytterligare två ur vårt ursprungliga sällskap att vända på klacken, så vi bara blev fyra kvar. Men vi kom i alla fall upp till slut! Och det var lätt värt det :) Molnen kom tillbaka lite grann, men det gjorde faktiskt ingenting utan tillförde bara en lätt drömsk touch till utsikten. Så vi satt där och såg solen gå ner och hade det allmänt trevligt.

Söndag var lugn och vilsam. Njöt av en sista söndagsbrunch och gick på lite jazzkonsert som bl.a. Johnny medverkade i. Sedan på kvällen tod sig hela SVF-familjen hem till Emily för en sista middag. Det varen sjukt härlig tillställning, och ögonen började tåras både en och två gånger. Jag vet att jag upprepar det till leda, men fy vad jag tycker om de här människorna.

Kanske lägger till lite bilder i detta inlägget imorrn, men nu är klockan halv tre, så jag borde dra mig emot sängen. Vi hörs igen, om inte förr, så när jag kommit tillbaka till Svedala. Ha det fantastiskt tills dess, det tänker jag ha.

fredag 4 maj 2012

Slutpurten

En vecka kvar i Chicago. En vecka! Det är lite galet. Eller okej, inte lite, mycket galet. Vart i hela friden har tiden tagit vägen? Jag känner mig inte riktigt klar med detta än.. Men det är väl bara att ta vara på tiden man har kvar och göra det bästa av de sista dagarna. Försöka att inte tänka på avskedet som nalkas allt snabbare. För det kommer blir väldigt tufft att säga hej då till många av människorna här. Ända sedan augusti har man ju ändå spenderat majoriteten av sin tid tillsammans med dem och efter nästa vecka kan det ju dröja år innan man får se dem face to face igen. Det kommer att bli så tomt. Lyckligtvis kommer jag i alla fall inte behöva säga hej då till alla på en gång då jag kommer träffa nästan alla svenskarna och några av amerikanerna under min sista resemånad. Tur det i alla fall. Nej, nu pratar vi om nåt mindre deprimerande..

Vad har hänt sen sist till exempel? Jo det ska jag tala om för er.

Lördag för två veckor sedan hade vi sista konserten med stora gospelkören. Lite rep under dagen och sen konsert på kvällen. Det var kul, men dock blev det väldigt intensivt och engagerat ibland. Nästan lite obekvämt för en timid svensk som jag. Och så blev jag rätt lomhörd, eftersom jag stod typ mitt i bandet. Men som sagt, det är en go känsla att sjunga med en så stor grupp människor. Fast jag kan sakna joyvox där hemma ibland. Där är det en helt annan samsjungenhet och närhet som man inte får i en stor kör. Vilket också är en go känsla.
På kvällen efter konserten åkte jag, Agnes och Linnea med Anna hem till henne i Naperville. Söndagen skulle nämligen hela SVF-gruppen ut dit och hänga en dag, så vi sov hos Anna för att slippa gå upp så tidigt. Detta visade sig vara a good call då resten av gruppen missade tåget på morgonen dagen efter.. De kom dock fram så småningom, bara lite senare än det var tänkt. Vi hade en skön kväll hur som helst! Satt och pratade och gjorde s'mores (marshmallow+choklad+kex) över en eld i trädgården mitt i natten. Fint liv. Och en så skön säng som jag sov i den natten har jag inte sovit i på länge. Mm.



Följande dag var då alltså family-day i Naperville. Bestod av kyrkbesök (för oss som inte missade tåget..), cookiedough creations (ett ställe där man beställer en kula glass och en kula cookiedough. Ganska sjukt. Och väldigt mättande. Att dela en liten bägare på två var lagom.), rundtur i stan och på en High School, middag och häng i ett jättelyxigt hus dit SVF-gruppen tydligen brukar åka varje år. Skön dag helt enkelt!



Skolveckan rullade sedan på som vanligt vad jag kan minnas.. Inga direkt storslagna händelser. Lagom mycket plugg och lagom mycket häng. Som det ska vara. Helgen däremot var lite mer spännande.

Lördag gick vi upp rätt tidigt för att ta L ner till stan. Där väntade en liten fin båt som skulle ta oss på en arkitektur-tur på chicago river. Det var kallt och blåsigt som attan, inte idealt båtväder med andra ord, men det var faktiskt väldigt spännande att se och höra om alla byggnader. Efter det gick man på stelfrusna fötter iväg mot restaurangen Due's för lite klassisk deep-dish pizza. Och så sjukt mycket pizza! Vi beställde 5 st till 16 personer, fick väl sådär en 2 hela pizzor över när alla var mätta. Jag klarade en och en halv slice. För dem som inte vet så är deep-dish en chicago-klassiker, jättetjock pizza (typ 4-5 cm) med en massa topping och ost på. Väldigt mättande indeed. Men något man måste testa när man är på dess hemmaplan så att säga. Efter pizzan vandrade jag och några till runt på stan ett tag. Man måste ju passa på när man ändå är down-town. Strosade runt på Statestreet och försökte få in i skallen att man faktiskt bor i denna stan. Inte bara som turist, utan att man faktiskt har sin hemadress här. Man räknas som Chicago resident. Coolt.


Senare på kvällen var det konsertdags på skolan. Vår kära parallell-linje musiklinjen från SVF var på turné i USA med sin kör och gjorde ett stopp på North Park på kvällen. Så grymt bra de är alltså! Fick både en och två av oss att längta tillbaka till SVF. Kören både kulade och sjöng sånger från Kristina från Duvemåla och det fick mig att längta hem lite för första gången. Visst har jag saknat familj och vänner tidigare, men detta var första gången jag faktiskt saknade Sverige som land. Det ät ju rätt fint ändå.. Söndag spenderades mest med lite uppsatsskrivning och annat gött. Och lite häng såklart. Det klarar man sig inte utan.


Sen har det gått en skolvecka igen. Inte haft så mycket att göra, så det har blivit en del film och annat. Var på teater igår, med skolans teaterelever. I eftermiddag blir det fika för sista gången. Det är ett campushus här där det bor tidigare SVFare där de har "svenskt" fika varje fredag för den som vill. Väldigt trevligt att bara ta det lugnt på fredagen och varva ner efter veckan. Men nu är det som sagt sista gången.

Det var allt jag hade för denna gången tror jag. Ska försöka att få till ett till inlägg innan jag drar iväg till Alaska om en vecka i alla fall. Sen får vi se hur mycket bloggande det blir.. Kanske hör ni inte av mig förrän jag är tillbaka i Sweden.. Knäppt.

fredag 20 april 2012

Thursday: Time Travel

Nu duggar inläggen tätt.
Igår var vi som sagt på musikal (blev inget museumbesök pga tidsbristskäl), Million Dollar Quartet. En föreställning som handlar om en dag i Sun Record's studio, i december 1956, då både Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Johnny Cash och Carl Perkins happened to be i studion på samma gång. Och skapade historia naturligtvis. Vilken show alltså! Castingen, särskilt på Cash och Jerry Lee, var nästan läskigt bra. De både lät, såg ut och agerade som orginalen. Måste vara väldigt svåra roller att spela, så mycket som ska stämma för att få det att kännas äkta. Men som sagt, de gjorde det väldigt bra och vilket drag det var sen! Med urspårat slut där folk klättrade upp på både piano och ståbas och gav allt. Grymt.
Bland det roligaste, förutom själva showen, var att titta på de något äldre damerna som satt på första raden och dansade med i varenda låt. De var nog där och återupplevede sin ungdom. Såg så härligt ut att det inte gick att hålla leendet tillbaka. Det är ju något man som ung idag antagligen aldrig kommer förstå. Mycket av den musik som är mest spridd i vår kutur är ju så konstruerad och opersonlig. Vet inte om det är nån som skulle göra en show av detta slag om Lady Gaga eller Justin Bieber. Men det var fint att man fick vara med en liten stund och få en glimt av hur det kunde ha varit. En liten tidsresa sådär på torsdagskvällen.

Och sen gick man resten av kvällen och nynnade på Great Balls of Fire.

(Pressbild. Men sådär såg det iaf ut. Fast vi hade en stand-in Elvis. En fakefake Elvis alltså.)