Nuförtiden är det ju inte lika givet vad man ska skriva om. Visst har jag upplevt väldigt mycket nytt de senaste månaderna, men det är ändå inte så överväldigande som förra året, inte lika mycket spektakulära upplevelser. Och jag vill inte tråka ut er som kanske faktiskt läser detta med historier om vad jag ätit till lunch eller hur mycket jag har att göra i skolan. Dock så vill jag skriva. Jag har haft en skrivkurs inom Retorik A fram tills för några veckor sedan som varit väldigt kul och lite funkat som kreativ outlet.. Så nu behövs ett nytt forum. Kanske kan detta vara ett sätt? Ett sätt att uttrycka små betraktelser och tankar i ord på det sätt jag kan göra det bäst. Eller bra i alla fall.
Härom dagen blev jag kallad Christmas-freak av några vänner. Mest troligt en ganska träffande beskrivning.. December får det gång på gång att dra i mungiporna på mig. Jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Sent igår gick jag hem genom Uppsalanatten medan stora snöflingor singlade ner runt omkring mig. Både ljuset och tystnaden som uppstår i ett sånt läge är helt fantastiskt i mitt tycke. Till det kan läggas ljusstakar och stjärnor som lyser i vareviga fönster och andetagen som bildar drömska moln när de möter minusgraderna. Julmusiken har gått varm hela helgen och innan jag gick hem i snön hade jag bakat mjuk pepparkaka med vänner. Julen knackar på varenda sinnes dörr och jag kan inte annat än att släppa in den och låta lyckan bubbla fritt.
Och idag är det ju första advent. Kanske min favoritdag på året.
Vaknar till Do you hear what I hear med Third Day från mobilen och det första jag gör är att le. Som varje år.
Ett av fyra ljus lyser upp frukostbrickan. Som varje år.
Står i kyrkbänken med sångboken kvar på sitsen. Den behövs inte idag. Hjärtat sjunger Hosianna, gå Sion och bered en väg för herran alldeles av sig självt och stämbanden hänger på. Som varje år.
Sedan är livet en fröjd av saffran, nejlika, ingefära och kanel. Precis som varje år. Dock av det köpta slaget denna gången.
Årets bonus blev, tack vare de senaste dagarnas flingsinglande, att vandra hem genom en dröm i vitt. Knarrande under skorna, minusgrader som biter i haka och kinder och en strålande sol på en blå himmel. Så är det ju inte varje år. Själen jublar lite extra.
Första adventssöndagen är en perfekt dag för verklighetsflykt. För att bara koppla bort allt. För att lyssna på körsång och dricka kaffe och beundra en fridfull ljuslåga en timma eller två. För att skriva ett blogginlägg istället för ett informerande tal eller retorisk analys av en debattartikel gällande Göteborgskravallerna.
Tyvärr är ju också december en månad med väldigt mycket verklighet att ta itu med. Väldigt mycket. Lika bra att sätta igång.
Alldeles strax.
Ska bara värma på en lussebulle först.
Härom dagen blev jag kallad Christmas-freak av några vänner. Mest troligt en ganska träffande beskrivning.. December får det gång på gång att dra i mungiporna på mig. Jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Sent igår gick jag hem genom Uppsalanatten medan stora snöflingor singlade ner runt omkring mig. Både ljuset och tystnaden som uppstår i ett sånt läge är helt fantastiskt i mitt tycke. Till det kan läggas ljusstakar och stjärnor som lyser i vareviga fönster och andetagen som bildar drömska moln när de möter minusgraderna. Julmusiken har gått varm hela helgen och innan jag gick hem i snön hade jag bakat mjuk pepparkaka med vänner. Julen knackar på varenda sinnes dörr och jag kan inte annat än att släppa in den och låta lyckan bubbla fritt.
Och idag är det ju första advent. Kanske min favoritdag på året.
Vaknar till Do you hear what I hear med Third Day från mobilen och det första jag gör är att le. Som varje år.
Ett av fyra ljus lyser upp frukostbrickan. Som varje år.
Står i kyrkbänken med sångboken kvar på sitsen. Den behövs inte idag. Hjärtat sjunger Hosianna, gå Sion och bered en väg för herran alldeles av sig självt och stämbanden hänger på. Som varje år.
Sedan är livet en fröjd av saffran, nejlika, ingefära och kanel. Precis som varje år. Dock av det köpta slaget denna gången.
Årets bonus blev, tack vare de senaste dagarnas flingsinglande, att vandra hem genom en dröm i vitt. Knarrande under skorna, minusgrader som biter i haka och kinder och en strålande sol på en blå himmel. Så är det ju inte varje år. Själen jublar lite extra.
Första adventssöndagen är en perfekt dag för verklighetsflykt. För att bara koppla bort allt. För att lyssna på körsång och dricka kaffe och beundra en fridfull ljuslåga en timma eller två. För att skriva ett blogginlägg istället för ett informerande tal eller retorisk analys av en debattartikel gällande Göteborgskravallerna.
Tyvärr är ju också december en månad med väldigt mycket verklighet att ta itu med. Väldigt mycket. Lika bra att sätta igång.
Alldeles strax.
Ska bara värma på en lussebulle först.
