Home?

Ljungsbro. Detta fina lilla samhälle jag kallat mitt hem så länge jag kan minnas. Det är där jag nu befinner mig. Dock med en lite mer förvirrad uppfattning om vad som är hemma. Att komma hit var bland det märkligaste jag varit med om. Det var fem månader sedan jag senast satte foten i den här staden, det här huset. Så mycket har hänt med mig under den tiden och det kändes konstigt att vara tillbaka när man vant sig vid och skapat en vardagsrytm och vanor på ett helt annat ställe, en helt annan kultur. Samtidigt var det hur naturligt som helst och jag fick känslan av att aldrig ha varit borta. som om det senaste året bara varit en dröm. A crazy good dream. Man säger ju att 'home is where the heart is', så jag antar att det betyder att jag nu har två hem. Ett här och ett overseas. Har nog lämnat små bitar av hjärtat lite här och var.. Och jag tror det är sant. Det är egentligen inte platsen man är på som räknas, det är vem som är där och delar upplevelsen med en. Hemma är inte en plats, det är en grupp människor. När jag var i USA var det inte lösgodis, granskog och röda stugor man saknade främst utan familj och vänner därhemma som man brukade uppleva dessa saker med. Och samma sak är det nu. Man saknar inte starbuckskaffe, utan dem man drack kaffet med; inte enorma bilar, utan förarna som körde dem; inte skolan, utan dem man satt brevid på lektionerna eller hade studyparties med. Och framtiden kommer nog att fortsätta på samma sätt; man skaffar sig en massa nya hem hela tiden som man titt som tätt måste bryta upp från när man går vidare i livet.

Sen kan man naturligtvis sakna vissa materiella saker också. Jag har insett, mest sedan jag kom hem hit, att jag har saknat tystnaden i Sverige. Sirenerna, flygplanen till och från O'hare som alltid flög över campus och biltrafiken i Chicago utgjorde en ständig kuliss av ljud i ens tillvaro. Så det är något jag uppskattar med att vara hemma, förutom människorna. Och kokt potatis. Åt den första på fem månader i måndags och det var grymt. Det trodde man ju inte iaf, att man skulle sakna potatis..

Den senaste månaden har varit fullproppad med intryck och upplevelser, så jag vet inte riktigt om jag ens kan komma nära att göra den rättvisa i ett blogginlägg.. Det har i alla fall varit helt grymt kul och jag har fått se några av Amerikas andra ansikten. Ju mer man reser runt och ser Staterna, desto mer inser man att det är ett så otroligt mångfaldigt land. Det finns verkligen allt. Man förundras över att det faktiskt går att styra denna samling stater som ett land.. Fascinerande. Vill absout åka tillbaka både en och två gånger och se mer, uppleva mer. Och återuppleva en del.

Slutet på mitt största äventyr hittills har nåtts. Men det innebär ju egentligen bara att det finns plats för en ny början. En början jag nu har förutsättningar att möta som jag inte hade haft utan det senaste årets erfarenheter. För det är jag mina vänner i SVF-NPU Collegeline evigt tacksam.

Och jag lovar att jag snart kommer hem igen.